Ariel 1/2006 – Venedikt Jerofejev

Venedikt Jerofejevs författarskap utvecklade sig, fram till författarens död 1990, i ett omsorgsfullt odlat litterärt randområde. På ryska finns en handfull verk bevarade – på svenska har hittills bara romanen Moskva-Petusjki funnits utgiven (under den buskisartade titeln På lyran).

Nu fogar Ariel ytterligare några drag till porträttet av ett av den ryska undergroundens mest uppsluppna och desperata författarskap. Nr 1 2006 innehåller intervjuer, dagboksanteckningar och prosa av och med Venedikt Jerofejev.

Redaktionell inledning: »Det är roligt. Mycket roligt«
Två ord om Venedikt Jerofejev


Ett av de mest uppsluppna och desperata verken i den sena ryska nittonhundratalslitteraturen är Venedikt Jerofejevs roman Moskva–Petusjki, skriven (på fem veckor) under kabelarbeten på Sjeremetjevos internationella flygplats i Moskva 1969. Boken kom på svenska redan i mitten av sjuttiotalet, vid en tid då författarens identitet fortfarande var högst oklar, för att inte säga eventuell: presentationen av Jerofejev på omslagsfliken (skriven under inflytande av hans egen stil, förstås) får honom att framstå som härledd ur sin egen prosa, snarare än som upphovsman till den. Jerofejev hade kunnat bli en sensovjetisk M.Agejev, vars klassikerstatus (ordet är ingen överdrift om någon av dem) vilar helt på en enda bok: Moskva–Petusjki hade kunnat bli en sensovjetisk Roman med kokain.

Idag är inte bara dimmorna mindre täta kring Jerofejevs biografiska existens, som nu kan rekapituleras utan brasklappar som »lär« och »sägs«; det har också visat sig att han efterlämnade ett helt författarskap. Det är för all del inte stort: den litterära kvarlåtenskapen efter hans död 1990 bestod av inalles fyra »kanoniserade« verk, samt en stor mängd anteckningsböcker, som veterligen förblivit oredigerade och outgivna, annat än styckevis. De fyra numren i hans opusförteckning (metaforen är inte tagen ur luften: Jerofejevs musikaliska bildning var stor) bär alla olika genrebeteckningar: utöver Moskva–Petusjki, som i Gogols och Dostojevskijs efterföljd kallas för »ett poem«, finner vi pjäsen Valpurgisnatten, en kommenterad samling Lenincitat, maliciöst sammanställd av Jerofejev själv under titeln Min lilla leniniana, samt »essän« Vasilij Rozanov med en excentrikers ögon. Utanför förteckningen finns ungdomsromanen En psykopats anteckningar, som givits ut på 2000-talet, samt den förkomna (eller »förkomna« – se Irina Tosunjans rekapitulation i detta nummer) romanen Dmitrij Sjostakovitj.

Ramen för Moskva–Petusjki är en resa på bakfyllan, och efterhand alltmer på fyllan med ett moskovitiskt förortståg en fredag i slutet på sextiotalet. När boken introducerades på svenska var titeln utbytt mot den i sak följaktligen korrekta, men till tonen alltför buskisartade »På lyran«, och underrubrikens genrebestämning var struken och ersatt med »den sällsamma resan Moskva–Petusjki«. Båda justeringarna betonar den burleska och godmodigt fabulerande sidan hos en bok och ett författarskap, vars djupare lidelse egentligen är den motsatta: Jerofejev är intensivt upptagen med att försöka nämna saker vid deras namn, att skilja det sanna ordet från det falska, kort sagt med att se nyktert på världen. Hans trohet mot den signifikativa iakttagelsen, det avlyssnade ordet, röjer en realistisk lidelse som man nästan (och polemiskt) kunde kalla för »journalistisk« – det är bara det att han omfattar sin egen furiösa sorg och lidelsefulla subjektivitet med samma inlyssnande trohet. Häri finns en av många grundläggande beröringspunkter med den Vasilij Rozanov – den ortodoxe fritänkaren och paradoxikern från seklets början, stilisten och genreförnyaren, prosanotisens oöverträffade mästare i rysk kontext – som han ägnar sin spefullt översvallande essä.

En annan beröringspunkt med Rozanov ligger i det som Mandelstam med stor pregnans och precision kallar för den »filologiska lidelsen« hos denne, en lidelse som också är Jerofejevs i högsta grad – förstådd både bokstavligt, som en kärlek till ordet i allmänhet och till det i bruk tagna språket, den talade ryskan i synnerhet; och »idéhistoriskt«, som en strävan att tillägna sig och gå i närkamp med de litterära kontexter hans eget verk tar gestalt i. Här finns hos dem båda ett drag man kunde kalla för »hermetiskt«, som sätter framför allt en utländsk läsare (och översättare) på stora prov: för denna »filologiska lidelse« omsätter de i ett skrivsätt som vilar lika mycket på sin argumentativa och så att säga gestiska sida (och båda är argumentationsbenägna på gränsen till grälsjuka, och ytterst gestiska) som på sin förtrogna ton. Inom varje familj (iakttagelsen är åter Mandelstams) upprättas ett system av underförstådda allusioner, typiska vändningar, späckat med uttalade och outtalade citationstecken, som inte bara gör de språkliga utsagorna begripliga och igenkännbara, utan som framför allt gör språket självt just »förtroget«, till ett »hem«. Samma förtrogenhet, samma »hemkänsla« opererar Jerofejev med stilistiskt, och Rozanov tematiserar det hela tiden – en passage, vald helt på måfå ur hans Fallna löv (1913), kan tjäna som illustration:

»Mellan mig och Rtsy (adelsmannen) räckte det alltid med ½ ord, med en antydan för att vi skulle förstå varandra; men han var fattig, som jag, »obehövd av världen«, som jag (kände mig). Och denna »obehövdhet«, »utkördhet« ur världen har en hemsk förmåga att förena , och »plötsligt är allt fruktansvärt tydligt«; och det är inte ord som gör människor till bröder. «

I den mån det författarskap som vi i detta nummer av Ariel fogar ytterligare några drag till hör till de djupt trösterika är det för att denna filologiska lidelse och detta förtvivlade sinne för realiteter omsätts i den särskilt täta språkmateria som kallas för humor. I flödet av kvickheter, ordvitsar, sarkasmer och mer eller mindre plumpa skämt uppvisar Jerofejev en halsbrytande språklig lyhördhet och en stor verbal intelligens: som översättare ligger man alltid steget efter, och är tvungen att försöka göra om hans saltomortaler i ultrarapid, vilket av uppenbara orsaker alltid är en farlig syssla, både för saltomortalen och hopparen. I detta nummer är framför allt Sjostakovitjfragmentet (och de spekulativa kommentarerna till det) en talande illustration till detta.

En anteckning i en av Jerofejevs anteckningsböcker för 1986 lyder: »Han åkte in. ’För mångskiftande intonation.’« Utan att veta om den skulle infogas i någon roman, eller om den var en kommentar till någon händelse, eller något annat (en ovisshet som, förresten, är »det förtrognas« ständige följeslagare) och i den mån det är meningsfullt (eller anständigt) att tala om Jerofejevs litterära verksamhet som ett »dissidentskap« hade anteckningen kunnat till¬handahålla en helt adekvat paragraf att åberopa mot Jerofejev själv för eventuellt hugade säkerhetsorgan. Nu kom den aldrig att behövas: Jerofejev dog just som hans verk var på väg att nå ut utanför hans underground, och Sovjet-unionen själv överlevde honom inte med mer än ett år. De sista åren led han av strupcancer, och det är på en och samma gång ett ironiskt emblem över hans egen intonationsrikedom och ett kusligt eko ur Moskva–Petusjki, där hjälten på bokens sista sida får en syl indriven i halsen, att han efter en strupoperation bara kunde tala genom en mikrofon, pressad mot halsen där struphuvudet suttit. I en intervjufilm gjord mot slutet av hans liv finns en sekvens där han sitter i köket och lyssnar på sin egen inläsning av Moskva–Petusjki: ibland pressar han mikrofonen mot halsen, och säger med tonlös, mekanisk icke-röst: »Det är roligt. Mycket roligt.« Och det är det. På precis det sättet.

Med detta nummer äntrar vi alltså vår åttioåttonde årgång. Det är en årgång som kommer att bjuda på förändringar för tidskriftens vidkommande, förändringar för vilka premiärnumret emellertid knappast är representativt: kritikavdelningen är mindre än vanligt, och någon »lyrisk färdknäpp« finns det över-huvudtaget inte (även om Jerofejevs Rozanovläsning på sitt vis är en exemplarisk färdknäpp). Vi hoppas att något av den jerofejevska mångfalden intonationer ska ha följt med över till svenska, och att den kan kompensera bristen på annat material. Hur som helst önskar vi er välkomna att följa med under 2006 – mer information om de förestående förändringarna kommer i nästa nummer.

– Mikael Nydahl

Innehåll

Redaktionell inledning: »Det är roligt. Mycket roligt«
Gario Zappi: Apokryfiskt evangelium enligt Venitjka Jerofejev
Venedikt Jerofejev: Vasilij Rozanov med en excentrikers ögon
Irina Tosunjan: Från Moskva och ända till självaste Petusjki
Irina Tosunjan: »Två stora och fyra små«, eller Romanen som vi förlorade
Venedikt Jerofejev: »Dmitrij Sjostakovitj« (början på romanen)

Kritik
Thomas Nydahl om Ruben Gallegos Vitt på svart

Nøkkelord: Tidsskrifter Litteratur

Andre kunder kjøpte også: