Ariel 2/2006 – Saudade

Man kan, om man vill, läsa detta nummer som en miniatyrisk sammanfattning av den Ariel som växt fram under den nuvarande redaktionens snart tio år vid rodret. Det har varit en redaktion som å ena sidan försökt formulera och sedan hålla sig till en viss redaktionell linje, men som samtidigt å den andra från första början skrev in ett bestämt mått av illojalitet för egen del gentemot varje sådan linje, och som därför, när omständigheterna krävt det eller de personliga idiosynkrasierna velat det, gärna avvikit från den. Om detta nummer, tänkt som sammanfattning, ser ostyrigt ut, ska det nog skrivas på det kontot.

I av samma skäl mycket vaga ordalag kan man kanske säga att redaktionen strävat att göra tidskriften till en mötesplats för samtida europeisk poesi, och av en händelse (som har dels personlig bakgrund, dels mer objektivt historisk) är det framför allt två språk- eller kulturområden som kommit att sysselsätta oss mest. Båda finns företrädda i detta nummer: å ena sidan den lusofona världen, såväl det portugisiska kärnlandet som dess avlägsnare periferier (Kap Verde, Brasilien, Angola, Moçambique); å den andra det postsovjetiska, vars rysk¬språkiga kärnland kransas och marmoreras av otaliga andra språk, varav de baltiska i allmänhet och det litauiska i synnerhet varit föremål för vårt arbete.

Medan den förra världen här är representerad genom texterna om den portugisiska fadomusikens saudade-begrepp är den senare närvarande genom utdragen ur några av de böcker som till hösten är under utgivning inom ramen för den förlagsverksamhet som tidskriften sedan 1998 bedriver under namnet Ariel Skrifter. Det är en verksamhet som med åren blivit en alltmer självständig och bärande del av verksamheten – så att om Ariel en gång var en tidskrift som även gav ut böcker, är den idag ett förlag som också har en tidskrift.

Också i en helt konkret bemärkelse har tidskriften arbetat för att skapa mötesplatser för och kring den litteratur den arbetat med: ett viktigt komplement till såväl förlags- som tidskriftsarbetet har varit å ena sidan den evenemangsverksamhet som stundom gjort avtryck också på tidskriftens sidor (med Östersjösamtalsprojektet för ett par år sedan som det mest ambitiösa exemplet), å den andra den seminarieverksamhet som ligger bakom en försvarlig del av översättningarna.

Det är kanske också i denna översättningsverksamhet som ambitionen att odla och praktisera ett slags »filologisk uppmärksamhet« är som tydligast, en ambition som (oavsett hur den odlingen nu tagit sig) efterhand kommit att framstå som den kanske väsentligaste redaktionella linjen, som binder samman den rastlösa och vittflackande rese- och översättningsverksamheten med den stillsammare och mer koncentrerade litteraturkritiska, viljan till kulturell kontextualisering (som i det tjuvasjiska Aniaranumret för ett år sedan) med den allra närsyntaste läsningens glädje (praktiserad fr.a. under den återkommande rubriken »Lyrisk färdknäpp«).

Det kan vara på sin plats att kasta en blick som denna i backspegeln, eftersom tidskriften står inför ett lite dramatiskt år. Under andra halvan av 2006 kommer hela det konglomerat av verksamheter och publiceringsformer som växt fram ur och kring Ariel att ges delvis nya former: förhållandet mellan tidskriften och förlaget kommer att omdefinieras, till fromma för dem båda, och, som vi tror, för er läsare. Samtidigt kommer en stor redaktionell förstärkning att äga rum. Ursprungligen hade vi tänkt presentera dessa nya former och denna nya redaktion redan i detta nummer, men diskussionerna har på diskussioners vis dragit ut på tiden, och vi får be att få återkomma till dem i kommande nummer, i början av juni.

– Mikael Nydahl