Ariel 6/2005 – Europeiska skrivelser

Rent redaktionellt kan tidskriftsarbete bedrivas på två sätt. Endera ber man en handfull skribenter ge sin syn på eller på annat sätt förhålla sig till ett givet tema och leverera texter särskilt avsedda för detta tema och dess sammanhang; endera utgår man från ett givet, mer eller mindre heterogent material, och blir då tvungen att istället, så att säga retroaktivt be texterna att förhålla sig till detta tema och foga sig i dess sammanhang (det vill säga varandra). Skillnaden – för texternas vidkommande – blir densamma som mellan en bilkupé och en tågkupé: i den senare är sällskapet påtvingat, och även om tåget, bildligt talat, för varje text dit den ska, rör det sig i mönster och stannar vid stationer som texten ifråga inte på villkors vis behöver vilja veta av.

När vi nu samlar sex »europeiska skrivelser« ska det sägas att det är utan att på förhand ha informerat passagerarna om hur tidtabellen eller resesällskapet ser ut: texterna är skrivna var för sina sammanhang, och utan tanke på någon gemensam (och minst av allt så proklamatorisk) rubrik. Likväl tycks det mig att de konvergerar mot ett visst slags hållningar och i ett visst slags geografisk upptagenhet, som om inte annat förenar dem på samma uppfordrande och indirekta sätt som tågpassagerarna förenas av det de ser kränga fram utanför kupéfönstret.

Att de (apropå uppfordrande) får figurera som »skrivelser« är naturligtvis en smula retoriskt, men vi hoppas att det inte ska skymma texterna. Helt taget ur luften är det hursomhelst inte: såväl hos Ulf Peter Hallberg som hos Anna Politkovskaja finns det en vilja att explicit hänvända sig till de instanser de håller för ansvariga för det de ser utspela sig utanför tågrutan. De deltar, kunde man säga, i en gemensam plädering för ett rimligare Europa: Hallberg genom att kartlägga (och därigenom upprätta) ett slags idealt skugg-Europa, en exilministär av författare och romangestalter i kontinentens själva hjärta, Poltikovskaja genom att kartlägga (och därmed desarmera) skuggorna kring makten i de östra regioner där Europa efterhand upphör att vara Europa, och där dess egenart följaktligen står på spel på ett uppenbarare sätt.

Men vilken maktinstans det slutligen är som skulle reglera en sådan tänkt alleuropeisk rimlighet, vid vilket verk och i vems namn Hallbergs och Politkovskajas petitioner skulle diarieföras, ter sig höljt i ett kafkaeskt dunkel. Om det inte helt enkelt tvärtom är så, att till exempel Ariel, och till exempel detta nummer, inom sina ramar och med sin begränsade räckvidd är en fullt fungerande, legitim del av ett sådant verk. I så fall är sammanställandet och vidareförmedlandet av texter som dessa inte bara diareföring nog: samtalet mellan dem får i sådana fall i sig ses som en manifestation de facto av denna rimlighet. Liksom för den delen samtalet tågpassagerare emellan är en manifestation av den på sin nivå.

– m.n.

INNEHÅLL

Europeiska skrivelser
Max Šcur: Sex dikter
Mikael Nydahl: Om Ulf Peter Hallbergs Grand Tour
Sándor Kányádi: Sju dikter
Thomas Nydahl: Om Dubravka Ugresics Smärtans ministerium
Jurij Andruchovytj: Två dikter
Mikael Nydahl: Om Anna Politkovskajas Putins Ryssland


Lyrisk färdknäpp
Werner Aspenström: Jag väntar ännu på min ankomst
Ulrika Revenäs-Strollo: Om Werner Aspenströms väntan


Kritik
Jan Henrik Swahn om Georg Drakos’ Berättelsen i sjukdomens värld
Thomas Nydahl om Amos Oz’ En berättelse om kärlek och mörker
Jan Henrik Swahn om Henrika Ringboms Sonjas berättelse

Samt En charmsiad. Anekdotiska serier ur de stores liv med anledning av Daniil Charms’ Den fyrbenta kråkan och En dålig människa