Dr Jekyll och mr Hyde

Den moderna klassikern Dr Jekyll och mr Hyde av Robert Louis Stevenson i nyöversättning av Charlotte Hjukström och med ett efterord om Stevensons liv och verk av Peter Glas.

Dr Jekyll och mr Hyde är berättelsen som alla känner till och som alla har sett parodieras gång på gång i skämtfilmer, men alla har inte läst originalet: Robert Louis Stevensons kortroman från 1886, den ursprungliga berättelsen. Håller den måttet? Är det motiverat att uttrycket "Jekyll och Hyde" fått bli vardagsspråkets vanligaste uttryck för ombytlig personlighet? Är boken så fantastiskt bra att den förtjänar att få ha sin titel som en stjärna i språkets Hall of Fame, alltså utgöra ett begrepp i det allmänna medvetandet? Ja, det är den. Så fantastiskt bra är den. Berättelsen är en psykologisk thriller och ett berättartekniskt mästerverk, och den förtjänar verkligen beteckningen modern klassiker. Den handlar om en framgångsrik läkare i London på 1800-talet, doktor Henry Jekyll, som efter många år som omtyckt medborgare och högaktad yrkesman har börjat ifrågasätta sin egen personlighet. Är jag verkligen den genomrekorderlige person som alla uppfattar mig som, eller är detta välartade yttre bara en missvisande fasad? Finns det en annan person inom mig, en ocensurerad vild person utan hämningar, en person som i alla situationer skulle våga göra precis vad han har lust med utan att bry sig om vad andra tycker? Är denna person i så fall mitt verkliga jag? Dr Jekyll har breda och djupa kunskaper i både medicin och kemi, och har därför möjlighet att framställa en drog som kan få detta dolda jag att träda fram. Han provar drogen och den fungerar: Hans personlighet förvandlas och även hans kropp. Han förvandlas till Edward Hyde, som är yngre, kortare, hårigare, mer aplik, och har något obestämt groteskt och vanskapt över sig. När han dricker drogen på nytt förvandlas han tillbaka till Dr Jekyll. De första gångerna som experimentet utförs upplever han en berusande frihetskänsla, han njuter av att kasta av sig sitt disciplinerade jag och bli en bekymmerslös person utan respekt för konventionerna. Men Edward Hyde är inte bara respektlös gentemot konventionerna, han är också grym och egoistisk på ett destruktivt vis, han är ond. När han ger sig hän i sina lustar struntar han i om han skadar andra. Han slår ihjäl en oskyldig man på öppen gata utan att känna ånger. När han åter är Dr Jekyll och inser vad som har hänt blir han förfärad och ångerköpt men kan ändå inte förmå sig att sluta med förvandlingsexperimenten. Efter en tid blir det allt svårare att förvandlas tillbaka till Dr Jekyll. Mr Hyde-tillståndet tar över allt mer och hotar att bli permanent. Hur det till sist går ska inte avslöjas här, upplösningen är mycket spännande. Berättelsen är en rysare och ett mästerverk, allt är så skickligt gestaltat och så psykologiskt trovärdigt, man sträckläser med skräckskärpa.

Berättelsen har tolkats på otaliga vis genom åren. Vad handlar den egentligen om? Handlar den om hur alkoholen/ narkotikan förtär själen och reducerar personligheten? Är det här en freudiansk analys före Freud? Eller en allmängiltig gestaltning av att det ryms en främling inom oss alla? Den destruktiva sidan av ens egen personlighet, lika "sann" som den konstruktiva, en främling som går och lurar i psykets skuggor och väntar på en chans att ta över kommandot.

Robert Louis Stevenson författade berättelsen i ett feberrus. Han var sängliggande i en mystisk sjukdom – sjukdomen hade stora likheter med tuberkulos men det var inte tuberkulos – som förmörkade huvuddelen av hans korta liv. Han vaknade en morgon med hela berättelsen inom sig, skapad i en dröm. I rasande fart, på några dagar, skrev han ner historien, nästan utan att lämna sängen. Den publicerades omgående och blev en omedelbar succé. Inom ett halvår hade över 300 000 exemplar sålts, vilket innebar Stevensons definitiva genombrott. Till övriga berättelser som hans berömmelse vilar på hör Treasure Island, sjörövarromanen nummer 1, The Master of Ballantrae och Kidnapped. De två senare är spännande romaner som utspelas i Skottland på 1700-talet. Han är också känd för sina civilisationskritiska essäer och sina många lysande reseskildringar.

Robert Louis Stevenson (1850–1894) var skotte, född i Edinburgh. Hans förmögne far, som ägde firman som byggde och underhöll fyrarna runt skotska kusten, hoppades att Robert skulle bli ingenjör och ta plats i familjeföretaget, men sonen misslyckades kapitalt med ingenjörsstudierna och blev istället "bara" författare. Hela sitt liv var han kroppsligt mycket svag, tärd av sin tuberkulosliknande sjukdom. 26 år gammal mötte han kärleken i den tio år äldre amerikanskan Fanny Osbourne, en viljestark hetlevrad kvinna som blev hans temperamentsfulla livskamrat från den stunden och in i evigheten. Deras äktenskap kom att rymma lika delar het passion och ilsken fejd, men det viktigaste var att Fanny tog hand om Robert under hans svåra sjukdomsattacker. Konstigt nog klarade han av att ofta vara på resande fot. De företog ideligen långa resor, och levde de sista sex åren av Roberts liv i Söderhavet, där han dog 1894, 44 år gammal.