Läsningens vetenskap: Utkast till en ny filologi

I Läsningens vetenskap tar Helge Jordheim upp en rad viktiga frågeställningar som rör filologin som ämne och vetenskaplig praxis. Han tecknar det historiska förloppet av filologins framväxt och ringar in dess motstridiga paradigm under 1800-talet – filologins århundrade. Han följer vidare den språkliga vändning och den uppgörelse med filologin som sker i början av 1900-talet med namn som Nietzsche och Saussure. Hur då göra filologin aktuell och relevant igen? Jo, svarar Helge Jordheim, genom att låta den bidra med det viktigaste humanvetenskaperna har att ge, nämligen att lära oss att läsa. En läsningens vetenskap vill därför uppmana oss till att problematisera förhållandet mellan text och historia, att försöka se texten i historien och historien i texten.

Inspirationen till en sådan läsning hämtar Helge Jordheim framför allt hos följande tre tänkare, som han ingående diskuterar: Reinhart Kosseleck, Michel Foucault och Quentin Skinner. Begreppshistoria, språk som erfarenhet (Koselleck), diskursanalys, språk som struktur och händelse (Foucault) och talhandlingsteori, språk som handling (Skinner) blir här de teoretiska grundvalarna för den nya filologi som Helge Jordheim pläderar för. Och denna nya filologi, menar Helge Jordheim, borde också kunna bli en samlande vetenskaplig metod för textstudiet inom humanvetenskaperna. Läsningens vetenskap avslutas med en intressant tillämpning av den nya filologin genom Helge Jordheims uppslagsrika läsning av den tyske upplysningsförfattaren Christoph Martin Wieland. Här prövas en ny filologisk praxis – skarpsynt och tankeväckande.

Helge Jordheim är verksam vid Germanistisk institutt, Universitetet i Oslo. Han är också medredaktör för tidskriften Arr.