Alltings innerliga karneol
Det pågår en rymdforskning i Niklas Söderbergs senaste diktsamling Om det håller om. Om rymd förstås som rum, som spatial relation. Det här är dikter som hela tiden verkar söka en ultimat geometrisk figur, en uppsamlande punkt, en ytornas och kropparnas ordning dold för vår blick men mätbar i dikten. Det finns något absolut över den ansatsen. Ändå är det inte någon fulländning som Niklas Söderberg skriver fram. Sanningen är både tillfällig och evig i dessa dikter, komplex, den måste upphäva sig själv. Sanningen är pågående tanke. Sanningens geometri är varken eller och både och. Baksidestexten till Om det håller om:
Om det håller om: är en fråga, en frågeliknande mening, som ställs, ställer sig, genom hela tillvaron. Själva platserna antar den ibland. Det särskilda med denna fråga är att den aldrig kan ställas, eller ställer sig, före svaret. Den uppstår i och med svaret, och då aldrig heller tydligare än så – om det håller om.
Ja, Söderbergs dikter är tänkande dikter. Men liksom på det gamla sättet. Den fragmentariska och ofärdiga stilen där infallets nycker hela tiden bereds plats, söker inte främst sin legitimitet i en postmodern tanke. Snarare har den sina rötter i antik filosofi. Och i myten. Frågetemat ovan minner mycket om judisk tanketradition. Söderbergs poesi är resultatet av ett omsorgsfullt språkarbete, den är lager på lager av läsningar – av litteraturen, de egna anteckningsböckerna, kroppen, landskapet. Det handlar ofta om en sorts exil, och den omöjliga relationen till ett ursprung – för den som har hört Niklas Söderberg läsa sin poesi på gotländska är det Gotlands kustlinjer som framträder, ett landskap precis som diktjaget i ständig rörelse och därför omöjligt att återvända till. Någon är alltid hemlös i Söderbergs dikter. Hemlös i språket, i klasstillhörigheten, i världen. Att vara i denna exil, i en icke slutgiltig position, det är diktens läge.
”I:s” åtta kategorier är:
rum, läge; tillstånd, sinnesstämning; tid; avseende; sätt; medel, ämne;
andra förhållanden (utan utpräglad betydelse), ”dåligt material i tygerna”,
”i lag förbjudet”; sånt i stil med ”i och med”, ”allt i allo”.
Dikten är en minnessortering i den paradoxala erfarenhet det innebär att växa – växa ifrån, växa in i, bli. Minnet är ”ett medurs motströms”. Att leva är att vara ”på väg mot att ha blivit”. Och det är denna kretsande, rastlösa rörelse som blir det grundläggande geometriska mönster som för Söderbergs dikt framåt. Det tematiseras också i textens arkitektur. Bokens titel är formad som en skenbar palindrom. Någonting är återkommande, tillbakalöpande. Det börjar där det slutar. Rörelsen går från ”om” till ”om”. Orden däremellan pressas mellan två likadana poler. Man kan föreställa sig dem som läsbara från båda håll. Ett någonting som sker i båda riktningar. Det korresponderar på sätt och vis med det inverterade rum som också finns med i samlingen.
”TV:n står i rummet”, tänker han, ”när den slås på
vrängs rummet ut och in och hamnar var? När jag lyfter
locket av en ask kastas rummet ut ur sin inrehet
och inuti blir det som är i asken. När TV:n slås på –
kvarstår inuti och utanför – men distraheras, strös ut?”
/…/
En sak är säker: när han om tre timmar stänger av TV:n
kommer liv att sugas ut ur rummet.
Dubbleringen, eller spegeln, en dubbel värld på båda sidor om en föreställd gräns, är ett genomgående motiv i Om det håller om. I en dikt med titeln “Molnatlas 1:1” finns ett citat av Captain Beefheart: ”I just looked at myself / and from here to here it ain´t long enough / but from here to here it´s too short.” Det är avståndet mellan ansiktet och spegeln, sträckan mellan mig och mig, mellan dig och mig, som tematiseras, ja, mäts, i Söderbergs dikter. Det ligger en tanke om ett liksom skalenligt främlingskap i detta, en tanke om en gåtfull överensstämmelse, eller ”exakt överensstämmelse”, som det står i bokens kanske absolut vackraste dikt:
Håll en snäcka mot örat och du håller den mot snäckan.
Virveln sätts i svängning av virveln; det som då hörs,
och som brukar kallas havet, är en exakt överensstämmelse,
detvillsäga, tystnad, död.
Rytmen i dikten ovan är färgad av boktitelns palindromlika uppbyggnad. Snäcka - snäcka. Virvel – virvel. Det signalerar återigen kretsgång, omlopp, ”en känsla av att vara loop”. Det uttrycker också detta att röra sig omkring något – i någontings periferi. I Söderbergs fall är det delvis provinsen, det provinsiella språket och landskapet, som blir den utkant där ett arkaiskt cirkelmönster kan vinna mening. Diktjagets vandring längs stränderna, i skogarna, över stenformationerna, är ett spårarbete, en följa-john-lek med den egna flytande identiteten - sträckan skrivs i rörelsen, i förändringen, det är dess form. Tid är kringspridning – vår position i ett nu som både griper bakåt och framåt. Den plats som är hemma är inte möjlig att nå, eftersom ”Detta är en plats som rör sig / i snitt en halvmeter per år, österut”. De gotländska sanddynerna, ja, men också ett allmänmänskligt tillstånd. Den privata förlusten av ett modersmål, och samtidigt ett mer generellt främlingskap i språket. Om det håller om är båda. Den skrivs fram ur denna dubbla identitet, splittringen är dess förutsättning. En relation som hos Söderberg är högst rumslig:
Brytning är en spatial term. En preposition.
Vilka typer av kroppar som avses,
genom deras sinsemellan relationer,
på vilket sätt de finns i rummet.
Glidningen mellan betydelserna hos ordet ”brytning” är ingen tillfällighet. Det är ljusets brytning, men betecknar också ett brott, uppbrott. I sammanhanget blir det dessutom en bild av en språklig exil – brytning som i accent, dialekt. Klyftan mellan den svala rikssvenskan och gotländskans sjungande, diftongerade språkljud. Att äga två språk, eller inget av dem. Det intressanta med partiet ovan är hur denna brytning likställs med prepositionen. Det dubbla är den förbindelse som är jag.
Men titelns ”om” har fler konnotationer. Det är också om som i omsorg, omfamning, som i att hålla om något – för att det inte ska gå sönder, för att kunna omfatta, syntetisera. Det finns ett hopp inbakat i detta ”om”. Det går ihop också med den döende far som finns med här och där genom dikterna. Det är ett utifall att. Ett om ändå, ett trots allt. Dikten vill segra, den vill ner i det atomära mörkret och upptäcka att tystnaden inte finns.
På molekylärnivån finns ingen död.
Och det är i materialens möte som tanken blir till. Allt är del av samma vävnad, säger Om det håller om. Dikterna rymmer detta motstridiga hopp där liv och död inte är några fasta kategorier, utan övergångar, omflyttningar av energi, och samtidigt insikten om något oöverstigligt, radikalt annorlunda. Ibland är denna insikt så smärtsam att ordet inte kan uttalas - döden kallas ”det där andra”.
Söderbergs poesi är ett sorgearbete, det vill in i beröringen mellan två världar, den vill vara ”bindeorden, partiklarna, prepositionerna”, ”en yta som både återspeglar och bryter ljuset”, en ”hinna som varken är min eller din eller ingens”. Eller som det heter i en dikt: ”Grinden är strukturell som skeppet Argos”. Grinden, den går mellan trädgården och landskapet, mellan hemtrakten och världen utanför, mellan två rum eller kroppar - den är gränsen för en sorts ögonblickets sammanblandning. Argos, mytens skepp, på resa mellan länder, mellan de dödas och de levandes riken – dess motsvarighet i Bibeln är Första Mosebokens Noaks ark, den som ska rädda människan undan vattenmassorna. Men hos Söderberg finns det ingen entydig harmoni i denna bild, ingen självklar räddning. Det är kaos och ordning i ett, det är ”det som håller ihop eller får det att falla sönder stadigt”. I ett avsnitt kallat ”Mellan W och Z” artikuleras denna förbindelselänk i den konkreta, men frånvarande, bilden av bokstäverna X och Y. De bildar en lucka i alfabetet. X, ”två korsställda axlar; i origo”. Det griper in i korsets mytologiska figur – dess centrum är punkten där de två linjerna korsas. Den kristna tanken om korsets symbolik är att det med sin lodräta och vertikala form håller samman Logos med Kosmos. Men Söderbergs kors är vildare, oförutsägbarare. Det pekar varken uppåt eller nedåt. Det pekar åt sidan. Linjerna rör sig åt båda håll, snett, utåt mot oändligheten, de sätter ett sorts kryss över bilden, hårt.
att ingen enda tråd löper igenom hela
/…/
att vara ett spår, trots allt, en orolig linje ut
/…/
men att som ån
rinner igenom sitt namn, river
med sig själv,
passerar en given punkt
De frånvarande bokstäverna erinrar om fler betydelser. X, Y. Enheter i en ekvation, en matematisk ordning? Deras rent bildmässiga egenskaper har det gemensamt att de utgörs av linjer som förenas i samma punkt. De är förgreningar, åar, tentakler utåt, bort från centrum men stadigt förankrade i utgångspunkten. De är också tecknen för könskromosomen hos de flesta djurarter. X och Y för hankön. Och manlighetens figur finns med, verkar, i Om det håller om på ett sällsamt sätt. Närvarande framförallt genom fadern. Det diktjaget och den döende fadern möts i är ju också det att de är män. Det finns en identifikation som överskrider generationerna, de geografiska platserna. De delar något, ett arv, en belägenhet, som ingen separation, inte ens döden, kan övervinna. När diktjaget vandrar i landskapet är det också i faderns relation med detta landskap som han vandrar, i faderns spår.
Emmanuel Levinás tanke om mötet med den Andre rör vid någonting centralt i Om det håller om. Hur detta möte hos Levinás aldrig kan nå en slutgiltig, fixerbar relation. Det är denna assymetri, den olösliga sprickan, som förhindrar den Andre att fullständigt assimileras i Jaget, och låter det okända förbli okänt. Fadersporträttet, ibland enbart förnimbart som en immanent frånvaro genom texten, uttrycker en djup och oöverstiglig klyfta mellan då och nu, hem och borta, generation och generation. Det talas om ett förräderi – någon, något har lämnats kvar, en far, en barndom, ett ursprungligt landskap. Men ”skönhetens ursprung är alltid ett sår”, som Jean Genet har sagt.
Den kortaste vägen mellan två punkter kallas fraktur
/…/
Den längsta vägen mellan två punkter,
njure eller oorsakad sorg.
Det finns ett spel med bokstaven å i Om det håller om som berör detta tema. Å som i rå och barndomens rinnande åar. Å som i hålla, ihållande, ohållbart. Å som i fråga. Å som i vålla. Å som i såra och i sår.
Såret i Söderbergs dikt är både smärta och kommunikation. Det är ett hål i en vävnad, där vävnaden öppnas mot ny materia. Det blöder så att säga åt båda håll. Det håller ihop allt eller får det att falla sönder stadigt… Det är evigt, kontextlöst, det är Akilles och Kristus sår, men samtidigt också fullkomligt konkret. Någon skär sig i Om det håller om. Den kanske starkaste sårscenen är då barnet rispar sig på en taggtråd och står och betraktar ”ringfingrets köttiga del liksom in-och-utvrängd”. Scenen ser ut som en urscen. Kroppens plötsliga bristning som får den att fälla ut sig ur sig själv. Följd av en oartikulerad insikt hos barnet - att vara på båda sidor om köttet. Att vara öppning, genomfartsled, men också gräns. En hinna, varken min eller din eller ingens. Det inverterade rummet igen, liv som sugs ut ur rummet genom TV:n.
Om det håller om börjar i blodet, i det röda – i livet och såret, det vi delar. Bokens första dikt heter ”Alltings karmosin, alltings innerliga karneol”. Karneolen, en sten som användes i det forna Egypten som beskydd. Det signalerar en längtan till en obestämd tillflyktsort, en omfamnad plats. Men ställd bredvid karmosinen, den röda färgen, skapar den också en association till skada. Att leva är att vandra i detta sår, tycks Söderbergs dikter säga, att vålla och vållas skada. Det handlar också om tid, om den förskjutning som är åldrandet, livets förvandling, pågåendets form. Det är en knappt förnimbar förlust, en förlust av tid, språk. Hos Söderberg är det den punkt vi alltid står i, men hela tiden missar. En gräns, en glömska, ett samband, eller, trots allt, en orolig linje ut.
Tidligere publisert i Ord & Bild
