Maskin
1748 är ett så varmt årtal. 2007 förefaller kyligare, trots den globala uppvärmningen. Jag har en god vän som också är historiker. Vi förvandlas till barn i våra samtal. Vi leker i historien som i skogsdungarna, vi gestaltar scener som Karl IX:s dödsbädd, budbäraren från Bender, reaktionerna på Ribbentrop-Molotov- pakten.
Historiens fiktion är ett material att drömma utifrån. Där finns inte minst drömmarna om skillnaderna mellan dem och oss: tankarna de inte kunde tänka. Och tankarna de trots allt kunde tänka. Vilka avgrunder av nytt, fritt tänkande som plötsligt öppnar sig! Hur kunde De La Mettrie skriva och låta publicera en bok med titeln L'Homme Machine – Människan Maskinen – mitt i ett fortfarande genomreligiöst, i stort sett illitterat europeiskt 1700-tal? Radikalismen i denna gest är nästan otänkbar.
Så vi tar bort Descartes problematiska tallkottkörtel och nöjer oss med att människan är en tänkande kropp, i högsta grad materiell. Vi nöjer oss med att hon är en slav under naturlagarna och mekanisk orsak-verkan; att hon försöker maximera sitt välmående och minska sitt lidande, att hon följer minsta motståndets lag.
Och då. För att bevisa detta. Skriver. De La Mettrie. Den mest radikala. Boken. Som i sig. Motsäger sin tes. Som i sig. Bevisar. Tankens frihet. Bevisar. Andens oegennyttiga arbete. Bevisar. Att den intellektuelle riskerar livet.
Det vackraste i våra maskiner är deras destruktivitet: det libidinösa, generösa sönderslitandet av överlevnadens ordning – självbevarelsedriftens värsta fiende. Alltid måste det fria tänkandet vara det mest fasansfulla och brottsliga, för det trasar sönder maskinens trygghet, dess repetivitet.
Det är bara så mycket mer underhållande med ett tänkande som vänder ut och in på begreppen än ett som sätter ihop dem som tidigare. Och även inom den evolutionära maskinen pågår ständiga mutationer som förvränger maskindelar som vänds mot helheten, får den att arbeta på nya sätt.
Grupper av människor som drivs av osynliga men obönhörliga flöden över en plats – ett torg, en festival, ett krigssceneri – arbetar också som maskiner med sina explosionsmotorer, sina kugghjul och kedjor. Och även om dessa rörelser partiellt kan översättas till kaskader av ettor och nollor är det ändå omöjligt att göra en fullständig översättning av dem, att kvantifiera dem på ett uttömmande sätt som skulle tillåta deras duplicering.
Den mänskliga maskinens restprodukter, som är en viktig del av dess drivmedel, samverkar med kvantifieringens geopolitik men uttöms följaktligen inte av den. Människan kommer att förbli smutsen i siffrornas värld. Hennes mekanicitet, den sexuella apparatens cirkularitet och smärtans atonalitet är ett sabotage. Hon är således minst lika mycket en machination mot sin egen ordning som en maskin som upprätthåller den.
